Allmänt om Karate

Karate är en allsidig sport. Genom karateträning får man därför i det fysiska planet bättre kondition, snabbhet, styrka, koordination, rörlighet och smidighet. I det psykiska och mentala planet bidrar karate till ökat självförtroende, självsäkerhet, ödmjukhet, positivt tänkande och en starkare personlighet hos utövaren. Dagens karate, som även kan kallas ”Sport Karate” och är en modern typ av ”Combat Karate” (strids karate), som har sprungit ur gamla österländska kampkonster. 

Vi tränar en modern och dynamisk typ av karate som är allsidig och rolig på en och samma gång.

Vad är karate?

Karate är ett gammalt stridssystem som utvecklades bland bondebefolkningen på Okinawa. I vår tid har karaten blivit en populär sport för alla åldrar. Idag finns det mer än 70 karatestilar runt om i världen. Det som skiljer de olika karatestilarna åt är främst Kata men även Kumite.

En Kata är ett mönster av rörelser med olika defensiva och offensiva tekniker mot ett antal fingerade motståndare. Kumite betyder utväxla tekniker, alltså övningar mot riktiga motståndare.

Karaten kom till Okinawa under 1500 talet med kinesiska handelsmän. Folk började träna Karate i hemlighet för att kunna försvara sig mot feodalherrarnas vasaller dvs. Samurajerna, och andra rövarband.

”Kara-Te” betyder ”kinesisk hand”, något som japanerna inte gillade och därför kom det med tiden att betyda ”Tom-Hand” på japanska.

I karaten användes vardagliga redskap såsom vandringsstav (Bo), slaga (Nunchaku), skära (Kama), Sai m.fl. Idag lever denna typ av stridskonst kvar under namnet Kobudo vilket betyder vapenkonst.

Kort historia om Karates uppkomst

Kampsporter är förmodligen lika gamla som människan. I den här artikeln skall vi hålla oss till dokumenterade fakta. I det antika OS ingick boxning och brottning. Man har hittat boxningsmotiv på kreta från 1500 f kr. I Egypten utövade man boxning, brottning och fäktning som sporter så tidigt som 2500 f kr allt enligt väggreliefer. I Mesopotamien har man hittat bronsfigurer och keramik som visar att man utövade både boxning och brottning redan 3000 år f kr.

Man kan säga att idag är karate motsvarigheten till boxning, judo motsvarigheten till brottning och kendo motsvarigheten till fäktning. Här skall vi koncentrera oss enbart på karaten. Från 50-talet fram till 90-talet har intresset och entusiasmen för karate växt enormt i världen. I början av 50-talet kände få Japaner till karate och de som kände till det, betraktade karaten som en utländsk (Okinawansk) import. På grund av att de allierades ockuperande makter efter andra världskriget ansåg att karate var någon sorts kinesisk övning, förbjöds inte karaten som andra rent Japanska kampkonster. Vissa påstår att karateträningen blev tillåten för att den amerikanska militärmakten själva ville lära sig karate för att förbättra soldaternas skicklighet i strid. Detta gjorde det möjligt för karate att börja sin märkliga färd.

Enligt en försiktig uppskattning tränar idag runt 15 miljoner människor karate i hela världen och hundratals miljoner människor vet någonting om karate.

Karate idag är flera gånger om en miljondollarsbusiness. Från industrin för tillverkning av allehanda karate utrustning till Japanska Sensei som säljer dan-grader och annat för att ha så många klubbar i så många länder som möjligt och till den amerikanska marknaden med s.k. ”Fullkontakt karate”-shower som numera har t.o.m. världsmästerskap och säljs till många länder som tv-evenemang. Det är tråkigt att karate har blivit kommersiellt. Å andra sidan är det kanske för mycket att hoppas att karate skulle behålla sin rena enkelhet och undervisas enbart i buddistiska tempel. När någonting så populärt som karate blir huvudströmmen, sker ändringar i gränser också. Och det är inte alltid dessa ändringar är till det bättre. Det finns många bra karateklubbar idag med kvalificerade Sensei som har tillräckligt hög moral att undervisa karate och dess filosofi och inte bara syssla med att tjäna pengar genom diverse konststycken.. Självklart är det väldigt svårt för en nybörjare att finna en dojo med en rätt kvalificerad Sensei. Dessutom är enbart hög grad hos dojons Sensei ingen garanti att korrekt karatefilosofi undervisas. Det behövs mer än bara dan grader. Förhoppningsvis kommer karate att fortsätta utvecklas mot den positiva kraften som Gichin Funakoshi drömde så länge om på Okinawa och Japan.

Bakgrund

På 600-talet närmade sig Kina höjdpunkten av sin makt. Utrikespolitiskt bestämde Kina över sina närmaste grannar och utkrävde skatt från dessa länder.

Kamelkaravaner strövade fritt mellan Persien och Kina och möjliggjorde för mellanöstern, och senare väst, att använda kinesiska produkter såsom siden, te, porslin, papper och krut (de s.k. fem stora skatterna av gamla Cathay). Det faktum att dessa karavaner så framgångsrikt kunde färdas längs dessa ofta farliga rutter är en hyllning till bl.a. Persernas skicklighet och deras förmåga att försvara sig mot ständiga attacker från banditer. Deras stridsförmåga var bred dels tack vare deras utsatthet från, och deras samarbete med, de båda stora makterna i öst och väst och dels tack vare deras förmåga att kunna selektivt låna de bästa stridstekniker från båda sidor. Persien har ju alltid varit känd som korsningen mellan öst och väst.

I denna process av materiell exploatering hittade två unika gåvor sin väg till Kina, vilka skulle komma att ändra dess kulturella arv avsevärt. Till Kina kom en okänd munk vid namn bodhidharma, ca. 525 e kr, från Indien. Kina var på den tiden redan exponerad för Theravada- och Mahayana-lära, två stora skolor inom buddismen. Denna självutnämnda religiösa missionär , med till synes liten betydelse, är monumental i det historiska perspektivet. I det mesta av östra Asien idag vördas han som den andliga fadern till Zenbuddismen och grundaren av den vapenlösa kampkonsten som var föregångaren till den moderna karaten.

Termen ”karate” har varit vida känd i västvärlden sedan 50 talet. För vissa har ordet nästan religiös innebörd, medan för andra framkallar den bilden av fysiskt våld som att krossa tegelstenar och brädor med bar hand, fighten mellan två människor eller mellan människan och ett odjur. Men oavsett ståndpunkt kvarstår det viktiga faktum att karate har blivit en del av den västerländska livsstilen och den håller på att bli totalt integrerad i den västerländska kulturen. Tyvärr har de flesta som försökt till idag att utnyttja det enorma intresset för karate, varit beroende av opålitliga källor för deras information. Detta visar sig tråkigt nog genom att många karateelever och lärare, med liten eller ingen förstahandskunskap av karatens början och utveckling, fritt ”förklarar” det för de intresserade medlemmar, tidningar och tv.

Karate är i grunden en självförsvarskonst utan vapen. I detta avseende liknar den Judo och Sumobrottning. Den stora skillnaden gentemot andra är att karate betonar sparkar, slag med öppen hand eller med knuten näve utöver att gripa och kasta. Denna självförsvarsmetod är så effektivt att man säger att en karatemästare kan försvara sig mot många angripare, människor eller djur.

Karate har utvecklats till en så hög grad av färdighet och skicklighet i Okinawa och Japan att många olika karateskolor grundats på dessa öar. På Japanska universitet och högskolor hålls föreläsningar om karate, både traditionella och professorledda sådana och det hålls dessutom skriftliga prov i dess terminologi.

Terminologi

Den allmänna hållningen är att karate varken utvecklades helt i Japan, eller i Okinawa under den tiden då Okinawa utan tvekan var ett överväldigande kungligt örike. Men en noggrann undersökning av Asiens historia uppdagar överväldigande bevis på att karateliknande konster har existerat i många delar av Asien långt före att de var kända i Japan eller Okinawa. Tecknet för karate som används i dagens Japanska språk betyder ”tom hand” och uttalas ”kah-rah-tay” med lika betoning på varje stavelse. Innan 1900-talet användes flera olika termer på kinesiska och japanska för att beskriva några av de fightingsystem som existerade på Okinawa vilka hade stora likheter med modern karate.

Den japanska läsningen för vissa av dessa system är ”kempo”, ”tode” och ”te”.

Det händer att termen för ”kempo” betyder även ”lagen för knytnäven” eller ”vägen för knytnäven” och läses ”ch’uan fu” på mandarin och ”kenfat” på kantonesiska.

Den betecknar en kinesisk form av självförsvar och självutveckling mycket likt karate. Detta i sig antyder ett sannolikt samband mellan dessa två former.

”Tode” är en annan term son vittnar om kinesisk påverkan på karate. Det första tecknet ”to” är symbolen för T’ang, namnet på en stor kinesisk dynasti som existerade mellan 618-906 e kr och influerade Japan på många sätt. Egentligen var beundran av T’ang så stor i Japan att i århundraden efter att denna stora dynasti upphörde användes tecknet ”to ”, vilket läses även som ”kara”, som en adjektiv som betydde Kina. Kombinationen kan alltså läsas antingen som ”tode” eller som ”karade” (=kinahanden).

”Te” betyder helt enkelt ”hand”. Emellertid användes så sent som 1629 denna term i Okinawa för att beskriva en fighting stil som påminner starkt om modern karate (Man syftar förmodligen på kampkonsten ”Okinawa-Te”). Användandet av tecknet för ”kara”, som vi kommer att se, är en 1900-tals utveckling. År 1905 ingick karate i läroplanen i den fysiska träningen i Okinawas mellanstadieskolor. Tecknet som uttalades ”kah-rah-tay = T’ ang-handen” var standard i Okinawa vid den tiden (se tecknen längre ner). År 1906 bröt en karatemästare från Okinawa, vid namn Chomo Hanagi, från denna traditionella sätt att skriva karate och använde tecknet för ”kara = Tom” för sin bok, Karate Soshu Hen. Detta verk är det första skriftliga dokument som använder ett annat tecken för ”kara”. I oktober 1936 sponsrade tidningen Ryukyu Shimpo Sha i Okinawa ett möte mellan de stora karatemästarna från Okinawa. Dessa mästare vid namn Yabu, Kiyamu, Motobu, Miyagi och Hanagi samlades i Naha, huvudstaden i Okinawa. Syftet med mötet var att diskutera vissa aspekter i karate bl.a. användandet av tecknet T’ang i skrivandet av ”karate” och dess innebörd, inblandning och konsekvenser beträffande karate. Det bestämdes att det var mest lämpligt att skriva ordet ”kara=Tom” både för att detta tecken var nära associerade till buddhismens filosofi och för att ta bort tecknet ”to” för att radera varje samband till Kina. Resultatet av mötet 1937 blev det att tecknet för att skriva karate standardiserades och det har förblivit oförändrad fram till våra dagar. 

Förutom de kinesiska och Okinawanska förebilder som beskrevs ovan fanns det fem fighting system som kan ha bidragit till modern karate. Dessa system är:

1. Egyptisk fighting med bar hand som finns avbildade på pyramidernas väggmålningar.
2. Romerska gladiatorstrider.
3. Japansk sumobrottning.
4. Persisk och Indisk fot-fighting.
5. En slags vapenlös fighting som också fanns i Thailand, Malaysia, Kambodja, Laos och Vietnam.

Även om det inte finns någon tydlig länk mellan karate och dessa fem system innehåller karaten ändå alla dem. Slutsatsen är naturligtvis att karate måste ha utvecklats i ett land som drev och förde ett aktivt och omfattande umgänge med både väst och hela Asien. Oundvikligen pekar det logiska fingret mot Kina även om Indien också verkar vara födelseorten för en ålderdomlig form av den vapenlösa striden